Änkan och pigan

Tidigare i våras var jag en vecka i Stockholm på arkiv för att rota material till mitt nya projekt som handlar om båtsmansfamiljer i 1600-talets Sverige. Jag ville veta hur de fick ihop sina hushåll, dessa fattiga sjömän som ständigt var på resande fot och jag ville veta hur deras hustrur och barn hade det. Jag började energiskt med kämnärsrättsprotokoll och dess ärenden från Stockholms lokala rättsliga arenor. Efter tre dagars bläddrande i gigantiska volymer som tornade upp sig som hus på bordet framför mig kändes det som om det enda jag hade hittat var båtsmansfamiljernas frånvaro så jag bytte strategi. Istället för kämnärsrättsprotokoll började jag läsa protokoll från ett annat håll: politikollegiet (tyvärr har en historikers material ofta rätt avtändande namn som gör sitt yttersta för att dölja vilka fantastiska skatter som gömmer sig där). Politikollegiet var en kombinerad ordningsmakt och socialförvaltning som hade hand om till exempel förmyndarärenden och arv. Men framför allt hade det hand om fattigvård. Till kollegiet strömmade till exempel alla ärenden om människor som olovligen gick och tiggde på gatorna i 1600-talets Stockholm.

Här fanns de, de båtsmanfamiljer som jag letat efter! Eller rättare sagt: spillrorna av de båtsmansfamiljer jag letat efter. Materialet dignade av tiggande båtsmansänkor, båtsmansbarn och uttjänta båtsmän. Men de var inte ensamma utan trängdes med en rad andra grupper: från blinda åldrade gummor till skeppardöttrar, timmermän och skomakare. Det var sida upp och sida ned med berättelser om elände. Jag var helt oförberedd på denna mängd och den gjorde mig nästan förlamad. Insikten att steget mellan en hyfsat dräglig tillvaro och avgrundsdjup fattigdom var så förfärande kort under äldre tid grinade mig rakt upp i ansiktet. Det krävdes nästan ingenting – en utebliven lön, en skada, en sjukdom, en förälders eller makas död – för att hamna på gatan. Jag har ju vetat detta, men jag har inte förstått vad det betydde, jag med min priviligierade bakgrund i ett modernt, välfärdsland. Inte förrän jag satt där och läste: flickan som kommit till staden för att söka arbete och sparkats ut av änkan hon bodde hos när hon blivit sjuk och inte orkat arbeta. Pojken som letat efter sin styvfar men inte hittat honom. Änkan med sina barn som inte längre kunde betala sin hyra. De allra flesta slapp påföljd. Istället fick de några slantar i understöd och ett bidrag för att resa hem om de kom någon annanstans ifrån. Man var inte helt hjärtlös i 1670-talets Sverige. Då och då lyser emellertid igenom att barmhärtigheten var villkorad. Det fanns vad som i äldre tid brukade kallas för ”rätta” och ”orätta” fattiga. Rätta fattiga var de som tillhör det egna lokalsamhället och var för gamla, för sjuka eller för unga för att kunna försörja sig själva. De hade rätt till hjälp. Orätta fattiga var de som kom utifrån eller de som ansågs arbetsföra men ändå tiggde, så kallade ”vanartiga stortiggare”, som kollegiet kallar dem. De hade ingen rätt till understöd.

Jag tror ingen idag skulle ha lust att fälla liknande omdömen om de som efter bästa förmåga försökte hanka sig fram i 1670-talets fattiga, smutsiga, sjukdomsdrabbade Stockholm. Det är förhållandevis lätt att sympatisera med de fattiga när de befinner sig på ett tidsmässigt avstånd. Inte var våra amerikautvandrare några ohyfsade, illaluktande, gräshoppor som reste över havet på överlastade båtar för att suga ut ett annat lands resurser. De var äventyrare, lycksökare, modiga, djärva och företagsamma nystartare. Inte räknas torpare, fattigbönder, soldater och båtsmän – sådana som utgör stommen i de flesta svenska släktträd – som hopplöst tärande på det gamla samhällets kropp. Tvärtom så byggde de landet. Deras fattigdom lade grunden för vår välfärd.

Det är i samtiden som fattigdom – och de fattiga – är ett problem. Den gamla gränsen mellan rätta och orätta fattiga lever ännu. Som samhälle är vi ofantligt mycket rikare än 1670-talets Sverige och lever bara med en bråkdel av de risker som de människorna – från adelsmannen till trashanken – hade att förhålla sig till. Men samtidigt har systemen för att skilja de som vi uppfattar som de rätta behövande från de orätta blivit allt mer sofistikerade. När jag läste om änkan som 1675 sparkade ut sin piga på gatan slutade jag läsa av ren upprördhet. I efterhand tänker jag att vi har fortsatt att sparka. Och att vi, till skillnad från den där änkan, har rätt oklara grunder till vårt sparkande. Hon gjorde det för att hon antagligen inte hade råd att föda en person som inte kunde arbeta. Vi gör det för att… vi tycks ha fått för oss att vi ännu är den där änkan. Eller för att vi fått för oss att sjukdomen, fattigdomen, olyckan helt enkelt inte är äkta. Världen kan inte vara en så eländig plats som den tycks och de människor som lever i misär måste ha gjort något för att orsaka misären själva. De måste vara orätta behövande. För om det inte är så, om fattigdom, sjukdom och olycka kan drabba precis vem som helst utan urskiljning och utan egen förskyllan, betyder det ju att ingen går säker. Det betyder att vi alla, närsomhelst, kan bli pigan som sparkas ut. Denna skräckinjagade tanke, eller kanske omedvetna aning, gör oss helt oresonliga, ja, kanske rentav lite dumma i huvudet. Vi står liksom bara inte ut med vår egen skörhet och dränker den i allt vi kan komma på: hat, vämjelse, irrelevanta mediedrev, ängslig smygrasism och flåshurtiga badrumsrenoveringar. Samt i ett maniskt upprepande av mantrat: vi har inget ansvar för den värld som går sönder omkring oss. Och eftersom vi inte har något ansvar kan vi heller inte gå sönder.

Saken är ju bara den att vi faktiskt går sönder. Var gång jag öppnar en tidning eller slår på ett nyhetsprogram tänker jag att änkan och pigan håller på att dela vår värld itu. Utom det att änkan förstås blivit något rikare, riktigt välbärgad faktiskt. På städernas gator sitter tiggande människor och utgör en ofrivillig blixtbelysning över denna tudelning. De tiggande nagelfars, kritiseras, granskas och hånas – som vore det pigan som var problemet. En ännu större och ännu mer förfärande symbol finns i de överlastade båtar som driver runt på världshaven av den enkla orsak att människor inte står ut att leva under hur eländiga förhållanden som helst medan den välbärgade änkan envist hävdar att de borde stå ut och att hon inte har något ansvar för vad som händer utanför hennes hus. Som om huset existerade helt oberoende av det som händer utanför. Som om änkan inte regelbundet gick utanför dörren och besökte gator och torg, grannar och marknader. Missförstå mig inte nu. Problemet är inte änkan. Problemet är det tankesystem som ger henne rätt. Som säger att hennes rätt att hålla dörren stängd är större än pigans rätt att överleva.

När historiker i framtiden gräver i arkiven efter pusselbitar till vår tid (förutsatt att inte allt försvinner i ett gigantiskt datahaveri) och läser om våra reaktioner på de fattiga människor som i desperation reser hit och tigger, eller om hur den rika världens svar på att människor reser i överlastade dödsfällor över haven för att undkomma krig, förtryck och fattigdom är att bomba fartygen och skärpa gränskontrollerna, hoppas jag att de kommer vara absolut, fullständigt oförstående. Jag hoppas att de kommer att läsa utan det minsta spår av igenkänning i kroppen och att de kommer gå ut på gatorna utan att kunna dra en enda parallell mellan arkivets värld och den egna. Jag hoppas att de kommer åka på konferenser och säga om vår tid som folklivsfanatikern Job Andersson: ”Förr i tidn va man ju dum i huve nå så jävulskt.”

Men det kräver förstås att änkan inte får fortsätta att sparka ut pigan.

En historiker gör gnällig comeback

Det är dags att åter ge sig till känna på den här bloggen. Efter en lång tankepaus är jag nu redo att axla en nygammal roll som gnällig, petig, notoriskt besserwisser. Det är en liten oskyldig krönika i VK (kan hittas här) som jag läste i morse som bär skulden. I den skriver Mats Olofsson om behovet av en sekulär väckelse och om sin oro för att religiösa värderingar ska påverka samhällets lagar, normer och institutioner i negativ riktning. I sak – alltså i meningen att en stat bör vara sekulär – håller jag helt och hållet med honom. Men själva argumentationen fick mig att sätta morgonteet i halsen. Så här inleder Olofsson brödtexten:

Utan tvekan är det den sekulära samhällsutvecklingen som i det stora hela ligger bakom de senaste århundradenas rätt remarkabla mänskliga framsteg i den del av världen som vi lever i (…) 

Hela krönikan kretsar därefter kring sekulariseringen som historiens ljus och Olofsson ger sekulariseringen äran att ligga bakom såväl demokratins genombrott som det moderna vetenskapliga framåtskridandet. (Här har Olofsson tydligen glömt att stat och kyrka i Sverige skildes åt först 2000 och att det demokratiska genombrottet ägde rum åtminstone 79 år tidigare om man räknar från införandet av kvinnlig rösträtt 1921). Krönikan är kort sagt fint exempel på en av de vanligaste missuppfattningarna kring historiens utveckling som jag stöter på: den att kritiskt tänkande och fri argumentation är samma sak som sekularisering och att religionen genom alla tider stått i ständigt motsatsförhållande till detta. Som en historiker som sysslar med äldre tid – alltså de århundraden då vår nuvarande världsbild och kunskapssyn växte fram – är detta en missuppfattning som får mig att se rött. Det är en påhittad konstruktion, ärvd av upplysningstänkarna som i sin iver att lansera sig själva som världens förebilder, försökte skapa en klyfta mellan det moderna nuet och det hopplöst omoderna, bakåtsträvande förflutna. Med tiden har deras historiesyn blivit en sanning. Numera är det mer regel än undantag att gubbar och gummor som varit stora vetenskapliga tänkare målas upp som en slags sekulära hjältar som utmanade den inskränkta, korkade kyrkan. I deras skepnader slogs förnuftets ljus mot vidskeplighetens mörker. Well, allt detta är modernt önsketänkande.

Historien är i själva verket mycket mer spännande än så. Faktum är att det vetenskapliga tänkandet, så som vi känner det idag, är det direkta resultatet av en kristen världsbild och en stark religiös övertygelse om att Guds skapelse är som en bok, en andra Bibel, vars mysterium man kan lära sig att förstå om man bara undersöker den tillräckligt noga. Galileo, Copernicus, Newton, Voltaire och alla de andra, var själva djupt troende. I den mån de kritiserade kyrkan gjorde de det inifrån, som kristna människor och inte som ateister. Omvänt så var religiösa företrädare inte alls några bakåtsträvande idioter. Bråket kring Copernicus idéer om att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom handlade mer om de spänningar reformationen frammanat, än om att kyrkan egentligen hade problem med hans teori. I upplysningens Paris filade Benediktinermunkar på en motsvarighet till upplysningsfilosofernas berömda encyklopedi: ett piggt, sekulärt uppslagsverk som skulle innehålla allting. (Läs med fördel Linn Holmbergs avhandling om detta. Den belönades nyligen med Kungliga Vitterhetsakademins pris och finns att ladda ner här.)

Med andra ord: sekulariseringen var inte orsaken till att samhället blev öppnare och friare utan snarare konsekvensen av det. Den var resultatet av en långsam och komplicerad process med rötter såväl i Antiken som i Medeltidens klosterordnar, i 1500-talets turbulenta reformationsstrider, i de vita perukernas Paris, i 1800-talets naturvetenskapliga sällskap, liberalismens framväxt och individens stärkta position med mera, med mera. Att sekulariseringen skulle ligga bakom de senaste århundradens mänskliga framsteg är inget annat än en grov osanning. Sedan kan man ju gilla sekulariseringen ändå – jag gör det! – utan att upphöja den till att vara ljuset genom alla tider. Att länka ihop nutidens konservativa religiösa strömningar med dåtidens gudstro är däremot ohederligt, anakronistiskt och okunnigt.

Varför hakar jag nu upp mig på det här så gruvligt? Jo, för att människor har en tendens att hitta på det förflutna som passar dem. Man tillrättalägger svåra, jobbiga, komplicerade processer så att de bättre ska överensstämma med sina egna uppfattningar. Ofta är det ganska oskyldigt och sker i förbifarten. Men när man försöker plocka politiska poänger med sitt fifflande blir det genast mindre oskyldigt. När man ger sina egna argument tyngd genom att hänvisa till något som inte ägt rum förvrids vår förståelse både för det nuvarande skeendet och för det som varit. Och det gör det i sin tur svårare att skaffa sig rimliga och vettiga uppfattningar om hur vissa saker ska hanteras. Det är svårt att ha en diskussion med konservativt religiösa vars åsikter man inte gillar om man beskyller dem för att höra hemma på Medeltiden. I synnerhet som deras uppfattningar antagligen är ett resultat av skeenden i samtiden och inte av sådant som ägde rum för 700 år sedan. Men det finns också ett annat skäl till att jag surnar till. Nio gånger av tio är nämligen den påhittade historien mycket tråkigare, gråare och mer förutsägbar än den verkliga. Spänningen mellan vetenskap och religion genom historien är rafflande just för att det inte går att skilja dem åt, inte för att de varit ärkefiender genom alla århundraden. Läs Håkan Håkanssons utmärkta: Vid tidens ände och ni kommer förstå vad jag menar. Genom att hitta på sammanhang som inte finns gör man sig därför skyldig både till att skapa en falsk historia och till att göra historien tråkigare. Båda delarna förstör för hårt arbetande historiker som med varierande framgång försöker få folk att förstå att historia är viktigt. Så. Nu har jag gnällt färdigt!

Äntligen höst!

Så är den äntligen här, den tid jag tycker bäst om på hela året. När sommaren sakta smyger över till höst och den nya kyliga luften är fylld av förväntan, planer, inspiration och kreativitet. Blommorna vissnar nu vackert. Jag slutar plocka bort döda blad ur växterna på balkongen eftersom fukten ger även bruna blad en ny slags lyster. Jag gläder mig åt att gå promenader under paraply, att snart få plocka fram ylletröjan och att få frossa i höstliga aktiviteter.

Från sommaren tar jag med mig en känsla av att aldrig lyckas hitta en klänning som är sval nog samt ett par marinarkeologiska studiebesök. Först ute vid vrakplatsen för Mars, det stora skrytskeppet som sjönk utanför Ölands norra udde 1564 och sedan vid vrakplatsen för Kronan, som sjönk 1676. Det sista var mest exalterande, både för att jag inte tillbringade dagen sjösjuk (som på dykbåten ute vid Mars) och för att man plockar upp föremål från Kronan vilket man inte gör på Mars. Föremål är något särskilt. De kan, i rätt sammanhang och med rätt inramning, skapa en bedräglig känsla av närhet över seklerna. Bedräglig eftersom närheten i själva verket är en fantasiprodukt. Även om man sitter med en träbit från Kronan i handen är ju tidsrymden mellan då och nu densamma. Ändå kan jag inte låta bli att låta mig svepas med av känslan. I synnerhet vardagsföremål har förmågan att göra det förflutna levande för mig. Till exempel brädor från ett laggkärl, en gång stuvad djupt nere i Kronans förrådsutrymmen. Eller kritpipor, ett föremål som förekom ständigt och jämt i amiralitetsrättens protokoll. Guldmynt, fina smycken och andra snirkligheter blir jag sällan lika fångad av eftersom de hör till en slags begränsad undantagshistoria. De flesta 1600-tals människor hade inte penningpungen fylld med guldmynt. Däremot ägde de ofta en pipa. Vad de luttrade marinarkeologerna, dykarna och museikuratorerna tyckte om att ha en överpeppad historiker ombord låter jag vara osagt. Men jag hade det väldigt trevligt.

DSC_0093

Laggkärl anno 1676

I höst ska det filas på nya forskningsprojekt och nya projekt överhuvudtaget. Ett av dem kallar jag Hemligt Projekt och är redan påbörjat. Om det löper väl ut avslöjas det väl småningom här på bloggen.