Som tack för den upptäckten hedrades 221b Baker street med ett besök i söndags. Det kändes lite underligt att frossa i ett sedan länge förflutet London när jag är så upptagen av det moderna, nuvarande. Samtidigt var det förstås helt rätt. Detta är en stad där alla tider existerar samtidigt, ihopträngda på en alldeles för liten yta längs en alldeles för smutsig flod. Det är inte underligt att här råder konstant trafikstockning eller att det ibland känns som sikten är skymd av en massa bråte. Men det finns något tilltalande, förlåtande i att låta det vara så. Att det får se ut såhär:

Där jag förut såg röra och misslyckad stadsplanering ser jag nu skönhet (och potentiellt besvärliga transportsträckor). För övrigt är Gurkan på listan över världens snyggaste skyskrapor. Man kan fråga sig varför det gör mig lite stolt, men det gör det. Det är fördelen med ett land som inte är ens eget. Man får vara barnsligt förtjust i det!

Eh… ja. Jag som är kvinna.

Jag kan också tycka om båtar. Konstigt, eller hur?

HMS Warrior byggd 1860

Den vanligaste reaktionen när jag försöker förklara vad jag jobbar med brukar annars vara: “Eh… har du valt det själv?”

Eh… ja, det har jag gjort. Helt själv.

Och ungefär där brukar samtalet då ta slut!

Därför är det extra roligt att Siri Karlsson fick pris på Manifestgalan för bästa folkmusikalbum 2011. Gran Fuego heter albumet. Lyssna på det!

Din tacksamma gäst

Utsikten

Museerna

Strandpromenaden

I flera dagar har jag  suttit med ett worddokument och kämpat med en konferenspresentation inför en marinhistorisk konferens i Glasgow. Jag har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Det är sant att det går fortare att skriva på en dator. Att texten därför kan bli längre. Att den är prydligare. Men det är liksom en liten tröst när man sitter fast. Till sist öppnade jag en powerpoint-presentation istället för att strukturera upp presentationen lite med bilder och stödord. Men det det dröjde inte länge innan jag blev så  less på alla trista knapptryckningar man var tvungen att göra för att få något resultat att jag gav upp. Inte heller Prezi  kunde utföra det som min hjärna helst ville göra. Det var helt enkelt alldeles för komplicerat. Men…

… det hela löste sig under middagen på min kvarterspub. Med en bläckpenna och en servett. Det tog fem minuter, istället för det tiodubbla (som det hade gjort i datorn eftersom datorn kräver en massa kommandon för att fungera) och det uppenbarade för mig exakt var knuten fanns. Möjligen blev det inte lika snyggt som i Prezi, men det var liksom inte heller poängen. Till skillnad från en dator har en penna nämligen inga begränsningar. Man kan dra vilka linjer man vill, hur man vill, i vilken ordning man vill. Man kan skriva och rita precis som det faller en in. När jag tänker efter är det faktiskt  alltid till pennan jag går när jag kör fast. Helst vill jag ha flera pennor och ett stort, stort papper på golvet där man kan härja hänsynslöst, men det går som sagt också bra med en ynkligt servett och en vanlig bläckpenna. Jag kan däremot inte komma på en enda gång då jag gjort tvärtom – bytt från pennan till datorn för att jag kört fast.

Jag tror rektorn har blandat ihop det trevliga i att barnens texter är snygga och prydliga med att man faktiskt lär sig skriva för att ha nytta av det. Att skrivandet inte är till för andras skull utan för sin egen. Och då är det ju bra om man kan skriva även om man inte har ett tangentbord framför sig utan bara en bläckpenna och en servett.

Jag väljer penna och papper framför surfplattan. De har nämligen aldrig svikit mig, aldrig hakat upp sig, fått virus eller vägrat acceptera mina kråkfötter. De meddelar inte ERROR när jag försöker åstadkomma kreativa stordåd.  De gör allt vad jag ber dem om och så länge en dator inte gör det kommer den förbli pennan underlägsen.

Han är överallt. Amiral Horatio Nelson. Han har ett eget rum på Royal naval museum. Han står staty på torget en liten bit bort. Gator är uppkallade efter honom. Här finns Nelsons bro, Nelsons port, Nelsons monument. Men det är inte bara i Portsmouth man ständigt stöter på honom, man kan strängt taget slå upp vilken bok som helst om brittiska flottan och hitta Nelson där. Hyllorna med marinhistorisk litteratur – och här spelar det ingen roll om det är i bokhandeln eller på universitetsbiblioteket – är indelade efter två teman: brittiska flottan under andra världskriget och flottan under Nelsons tid. Böckerna har följaktligen titlar som: Nelsons flotta, Nelsons skeppsgossar, Nelsons segel, Nelsons kanoner, Nelsons skospännen, sjömän och skeppsapor. Hela den brittiska flottans tidräkning är vid en närmre skärskådning indelat i något slags före och efter amiral Nelson. Ständigt, ständigt, denna Nelson.

Jag har ingenting emot amiral Nelsons person, det är bara det att han faktiskt är i vägen. Med en sådan monumental nationalhjälte som måste hyllas i tid och otid är det nätt och jämt någon som hinner ägna sig åt andra aspekter inom flottan. Även de som påstår att de sysslar med livet och villkoren för de som levde på ”the lower decks” sysslar i själva verket med Nelson. Det är med Nelsons blick – eller med någon av hans likars – som vi betraktar dessa män och kvinnor.  Jag skymtar här ett djupt historiemetodiskt problem. För det första blir alla marinhistoriska skildringar extremt aktörsinriktade. Jag har till exempel fortfarande inte kommit över en bok eller en artikel som förklarar den brittiska flottans exempellösa styrka under Napoleonkrigen med något annat än dugliga officerare, vältränade besättningar och amiral Nelson.

För det andra är aktören nästan undantagslöst en hög officer. Underofficerare dyker bara upp i den mån de orsakar problem för sina överordnade och övriga delar av besättningen när de blir bestraffade, super, horar eller slåss. Nå, bakgrunden till sjömilitär forskning i detta land är ju lite speciell eftersom den uppstod i anslutning till sjöofficersutbildningarna som ett sätt att dra nytta av historiska misstag, strategier och taktiker. Man kan tänka sig att det borgar för en viss form av värnande av traditioner och värnande om officerarens roll ombord. Men det underlättar inte precis förståelsen av flottan under tidigmodern tid. Särskilt inte som flottan också lätt behandlas som något som var fullständigt avskuret från resten av samhället. Sjömannen är följaktligen bara intressant i sin funktion som arbetskraft ombord. Vad han sysslar med för övrigt är oviktigt och irrelevant.

För det tredje är det som om brittisk sjömilitärhistoria börjar med Nelson. Ibland är det någon som också kommer ihåg spanska armadan i slutet av 1500-talet men tiden därefter är ett stort svart hål fram till ungefär 1780. Jag begriper att britterna snöar in på sitt sena 1700-tal. Det var en spännande och dynamisk tid, Napoleonkrigen är en tacksam ram och källmaterial finns i monstruösa mängder. Men jag skulle ändå artigt vilja påminna britterna om att de faktiskt hade en flotta även under 1600-talet, trots att Nelson inte var född då.

Undantaget från allt detta heter N.A.M Rodger och hans ”The wooden world” kan vara en av de bästa böcker om sjömilitär historia som någonsin har skrivits. Men så handlar den typiskt nog inte heller om Nelson och hans tid utan om sjuårskriget (1756-1762). Rodger gör faktiskt försök att nyansera bilden av flottan en aning och att knyta ihop den med sin tid. Hans arbete har varit banbrytande men det tycks mig som om han faktiskt är ganska ensam. Fast detta är ett land av marinhistoriska forskare och författare. Det är underligt.

För egen del blir jag alltmer tacksam över att den svenska flottan saknar en amiral Nelson. Jag har ingen nationalhjälte att ta hänsyn till när jag undersöker min flotta. Istället kan jag i lugn och ro ägna mig åt mina båtsmän och volontärer, repslagare och timmermän som aldrig någonsin behöver vara Nelsons båtsmän eller Nelsons timmermän utan som kort och gott kan förbli sina egna.

Hemlängtan har ändrat karaktär. I början handlade den uteslutande om människor som jag tyckte borde ha gjort mig sällskap i exilen. Så fort jag gick någonstans tyckte jag mig se saker mina vänner borde ha sett eller som de skulle ha uppskattat. Egentligen var det nog inte ens hemlängtan utan bara längtan efter människor jag tycker om. Nu har jag vant mig vid att vara på egen hand, kan man säga. Eller kanske snarare vant mig vid längtan. Det har blivit en naturligt del av vardagen att gå runt och känna att vissa bitar fattas. Det är liksom bara så det är.

Istället har en ny fas inträtt. HEMlängtan. Längtan efter saker som man bara kan göra i Umeå. Det är inte för det att jag har tråkigt här. Det har jag inte; jag har det i själva verket fantastiskt. Men om jag vore hemma nu så skulle jag (utan någon egentlig inbördes ordning):

1) Kidnappa ett barn och gå och titta på Skuggteaterns Skuggdetektiver

2) Beställa ett stort smaskigt bokpaket från Adlibris med böcker jag suttit och dreglat över i månader.

3) Gå på den nya klubben på TC som utlovar grammofonmusik.

4) Gå på Impro Club

5) Följa med mina hurtiga kollegor på IKSU och träna

6) Sitta under trappan i “personalutrymmet” och förmiddagsfika och sedan sitta kvar för länge i någon diskussion om viktiga – eller oviktiga – saker och inte börja jobba ordentligt förrän tidigast kvart i elva.

7) Ta en kaffe ute i Holmsund bryggd på en sprillans ny kaffemaskin.

8) Äta måndagslunch

9) Ta en torsdagsöl

10) Beställa folkmusikduon Siri Karlssons första album eftersom jag lyssnat mig blå på deras andra som finns på Spotify.

11) Vara barnvakt åt barn jag tycker om.

12) Spela på mitt älskade piano! Mina fingrar skriker efter tangenter!

13) Gå en promenad kring Nydalasjön och hoppas att det är plogat…

14.) Låta mig bli meddragen på folkdans.

15) Göra ett nytt försök med förra årets nyinköpta längdskidor. Ta med varm choklad!

16) Bestämma träff för fika med vänner samt våldgästa somliga som har haft oförskämdheten att få barn medan jag varit borta.

17.) Köpa saker jag tycker om utan att kalkylera med deras vikt först.

18.) Baka bröd.

19) Laga mat medan jag lyssnar på radio. Göra matlådor och frysa in!

20) Vända mig om i min sköna, svarta kontorsstol och säga för elfte gången åt min hårt arbetande kollega: “Du… Bea.” Och sedan  säga något fullständigt oviktigt som hon egentligen inte alls vill höra.

Istället sitter jag och räknar båtar som passerar utanför mitt fönster. Det är inte fy skam det heller, men det är inte samma.

Idén att man ska börja med det tråkiga för att sedan belöna sig med det roliga ger jag inte mycket för. Varför ska man börja med att straffa sig själv ordentligt för att man jobbar? Det tar dessutom ofta så mycket energi att göra tråkiga saker  att när man väl kommer fram till det roliga är man så trött att det roliga inte är hälften så roligt som det hade kunnat bli, om man gjort tvärtom.

Det värsta som kan hända om man börjar med det roliga är att man måste ta det tråkiga sedan. Har man tur så har man redan fått så mycket energi av det roliga att det tråkiga då går av bara farten. Har man inte tur får man bita i det sura äpplet, men det hade man ju fått göra i alla fall.

Dagens roliga: att läsa en spännande och intressant artikel om självmord i det tidigmoderna Europa och att leta exempel ur källmaterialet till en konferens i Glasgow.

Dagens tråkiga: artikeln om svenska sjöofficerares karriärer. Den är en riktig problemsamlare. Så den spar jag så länge.

För trots Nelson är Victory en dröm för en marinhistoriskt intresserad människa. Det finns inga utställningar i världen, hur bra de än är, som kan återskapa känslan av att befinna sig ombord på ett riktigt skepp. Det är bara på ett riktigt skepp som man kan föreställa sig hur saker och ting kunde ha gått till. Det är bara på ett riktigt skepp som sådana föreställningar kan få någorlunda vettiga proportioner. Det är bara riktiga skepp som luktar tillräckligt mycket tjära. Livet ombord på Victory var ju förstås mycket annorlunda än livet ombord på skeppen under 1600-talet men vissa saker måste varit samma. Trängseln. Hierarkin och hur skeppets olika rum signalerade olika status. Arbetet. Känslan av att kravla sig upp på däck en tidig morgon för att gå på sin vakt.

Guiden hade varit officer i flottan – dock inte Nelsons även om alla möjliga olika tidsperioder i britternas värld verkar smälta samman till ett enda The navy – och gav väl en i sanningens namn mycket stereotyp bild av flottan. Vi avverkade i tur och ordning platsen för där Nelson blev skjuten, platsen där Nelson dog, den niosvansade katten och många kommentarer om en värld “where men were men”.

Men det spelade ingen roll. Victory låg där och var sin egen, oavsett vad guiden sa om henne och hennes däck vittnade om ett myllrande, komplicerat och fängslande liv som rymde alla slags människoöden och alla slags människor. Min personliga favorit var båtsmannens och timmermannens förråd och verkstäder. Och så hålrummet där skeppets förråd förvarades. Platser där man kunde ana vardagen ombord. Det verkliga livet, fjärran från Nelsons prålande kostymer.