Den senaste tiden har London glittrat, glänst och glimrat. Det är som om jag plötsligt börjat se staden på nytt. Som om vetskapen om att jag snart ska åka härifrån skärper mina sinnen. Jag överraskar också mig själv med att tycka om det jag ser. Jag tror jag upptäckte det första gången när jag såg på Sherlock och hjärtat tog små glädjeskutt när välkända London-landmärken dök upp: Trafalgar Square. Gurkan. Themsen. De är inte längre symboler för en stor, bullrande och främmande stad. De har börjat bli symboler för “hemma”. Det hade jag aldrig väntat mig att de skulle bli.
Som tack för den upptäckten hedrades 221b Baker street med ett besök i söndags. Det kändes lite underligt att frossa i ett sedan länge förflutet London när jag är så upptagen av det moderna, nuvarande. Samtidigt var det förstås helt rätt. Detta är en stad där alla tider existerar samtidigt, ihopträngda på en alldeles för liten yta längs en alldeles för smutsig flod. Det är inte underligt att här råder konstant trafikstockning eller att det ibland känns som sikten är skymd av en massa bråte. Men det finns något tilltalande, förlåtande i att låta det vara så. Att det får se ut såhär:
Där jag förut såg röra och misslyckad stadsplanering ser jag nu skönhet (och potentiellt besvärliga transportsträckor). För övrigt är Gurkan på listan över världens snyggaste skyskrapor. Man kan fråga sig varför det gör mig lite stolt, men det gör det. Det är fördelen med ett land som inte är ens eget. Man får vara barnsligt förtjust i det!
